Livet är inte så som det var då..

Vart tar allting vägen?

Önskar att livet vore lite mera som när man var liten. Jag önskar att jag kunde krypa upp i min mammas varma och kärleksfulla arma, blunda och allt skulle då genast vara löst.. som när man var liten.
Livet är inte som då.

Jag vill veta, jag vill ha förklaringar till nästintill allt som händer men det är väldigt få incidenter som jag verkligen får en riktigt förklaring och det gör att det mesta känns rätt meningslöst och tungt.
Kan ibland känna att hela världen vandrar rakt emot en och när man väl möts så är det alltid jag som blir trampad på, alltid jag som får lägga mig ner.
Varför känns det så? Är det så?

Vart har den riktiga, glada och spralliga Camilla tagit vägen?
Vart har min kropp tagit vägen?
VART?

Drömmer mig tillbaka och känner att då var jag lycklig, på riktigt. Vad är det här för spel vi alla spelar. Hela spelet går nästan bara ut på att såra folk så att man själv kan ta sig framåt. Visst jag är egocentrisk men nu känner jag att det börjar bli för mycket. Känns som om ni andra alltid vinner över mig, varför känns det så?

Snälla ge mig svar, någon?

Take care, se you soon!
xoxo/cL ..eller?