You don't know how much this whole thing hurts me.

Varför kan aldrig jag få känna samma lycka som ni andra? Känna lycka av att någon finns där och älskar en just precis som man är. Varför?

Har aldrig ens varit nära och nu börjar jag tröttna. Lågan går på sparläga och jag vet inte hur många fler smällar jag kommer klara av. Jag är människa precis som alla andra och jag orkar inte hur mycket som helst. Alla har ett såkallat ''stopp'' och jag är redan där och nosar.
Jag ger upp, känner ingen styrka eller vilja att ens testa att försöka. Jag känner mig själv alldeles för väl för att ens vilja försöka nu.
Vet hur det kommer att bli. Vet hur det kommer att sluta. Vet hur jag kommer att må.
Vet hur jag kommer reagera. Vet hur käpprätt åt helvete det kommer att gå.

Jag vill kunna släppa det här och gå vidare men det går inte. Vart jag än tittar ser jag saker som påminner mig. Ständigt.

Kommer du ens ihåg mig? Tänker du någonsin på mig? Bryr du dig?
Vem är du egentligen? Vem är lilla jag i det stora hela?
Jag vet vart jag vill men jag vet också att jag inte kommer komma dit. Jag vet att jag inte orkar försöka mer men ändå så kan jag inte gå vidare. Det är nog det som gör mig mest sårad.

Så många frågor utan svar


Jag vill vara den där glada öppna Camilla som jag var förut. Hon som visste exakt vart i livet hon ville och visste exakt hur hon skulle ta sig dit och hon gjorde det. Hon som alltid försökte hur tungt och jobbigt det än var. Hon som lyckades just för att hon var så envis och visste att man inte ska ge upp.
Vart har hon försvunnit?
Vart är jag på väg?

VEM ÄR JAG?

xoxo/cL?